Camp Feedback 2005

Stort Grattis till Anna & Fixa som blev Feedback's Mästare 2005,
samt till Monica & Gnista som fick Jazza Trophy!!

......................

Tack till er ALLA som gör denna helg så speciell...!!

Feedback's Mästare 2005, tyvärr utan matte Anna
(mer bilder kommer snart)

Camp Feedback 2005

Så var den äntligen här – pingsthelgen! Och den årliga Camp som kennel Feedback arrangerar för sina valpköpare. Trots att pingsthelgen i år låg mycket tidigare än normalt kändes det ändå som en evighet innan det äntligen var dags. För oss som varit med tidigare år och vet vad man har att se fram emot, är det en låååång väntan…

Lördag: Sågarsvedet visade sig återigen från sin allra bästa sida - prunkande grönska, en lätt vind och ett strålande väder. Stämningen låg på topp från första början, det kan inte bli annat än lyckat. Efter många kära återseenden och en och annan triggning/gliring/påhopp (givetvis med glimten i ögat, i sann Feedbacksanda) inför de stundande tävlingarna lyckades vi packa in väskor och sängkläder i sovsalarna och bege oss ner till huset där samlingen ägde rum. Altanen, som ju är rejält stor, kändes ändå trång denna morgon - varför förstod vi när vi fick höra att det var hela 31 (!) startande hundar anmälda. Därutöver tillkommer givetvis en och annan både hund och människa som bara trivdes i det goda sällskapet. Deltagarrekord ?
Uppfödarduon, med Kent i spetsen, hälsade oss alla hjärtligt välkomna och presenterade Cinna och Calle, samt några för oss nya ansikten – valpköpare efter Speed (fasanmissilen även kallad). Kent drog slutligen upplägget för dagens traditionsenliga Feedbacksmästerskap. Även i år var det WT upplägg i grundomgången. Man hade i förväg bestämt plats för fem stationer och utsett två domare per station, därefter var det helt och hållet upp till resp domarduo att göra upplägg och skaffa ev funkisar till sin ruta. Fritt fram!! Nu jädrar… planer på upplägg började smidas. Den första domaren man hör är Peter (som dagen till ära matchat sin egen hårfärg med hundens) som naturligtvis undrar om det är okej att ha en ”tokstation”… Den andra man hör är Ola som hävdar å det bestämdaste att han minsann inte ska göra någonting annat än utställning – och den som inte hade nån utställningsuppgift på sin ruta skulle han inte ens bemöda sig att gå till - det där med jakt och jaktprov, det var ju passé för längesedan… Oj, oj,oj, hur skulle detta sluta?
Med en förmaning till domarduon på ruta 3 Kurre/Robert (radarparet – med betoning på radar) om att inte ta emot för mycket flytande mutor (vad menade Kent med det egentligen, alla fnissade utom Kurre och Robert – som inte förstod nånting…) släpptes så dagens domare iväg till sina resp rutor. Utöver maxpoängen, som var 20 per station, förfogade man även över 5 extrapoäng som skulle delas ut till något ekipage som stack ut från mängden – på ett eller annat sätt…

Tävlingen drog igång och jag gissar att station 5 stod tom till en början (eller?), ingen ville väl riskera att komma på Olas (läs utställning) ruta… Till ruta 3 blev kön lång – snabbt, och domarduon fick panik eftersom man efter 1000 ideér ändrat upplägget i sista stund (som vanligt) och kastaren undrar när man tänkt att berätta dennes uppgift… TYPISKT, ännu en av alla dessa funktionärer med alldeles för höga krav…Pontus gottgjorde dock det hela genom att bjuda domarna på svalkande dryck (läs läsk) hela dagen. Nåväl, även ruta 3 kom igång efter en stund och sedan flöt det på bra.

Efter några timmar bröts det för lunch och vi samlades på altanen igen. Lunchen intogs och därefter en kopp kaffe, taktik inför de stationer man ev hade kvar lades upp och sedan återupptogs mästerskapsfighten. Pirrigt, nervöst, alla gjorde sitt yttersta – det smäller högre än man tror att bli korad som kennelmästare (tro mig - jag bor ihop med en nybliven…). När samtliga domarprotokoll samlats in och en sammanställning av poängen gjorts förkunnades så vilka ekipage som tagit sig till final. Tre unghundsekipage och fem från den högre klassen ropades upp. Calle fick till uppgift att döma och göra upplägget i finalen, och efter ca 20 min radade finalekipagen upp sig. Två finalomgångar, bestående av markeringsuppgifter både på land och i vatten. Den högre klassen var upplagd som en walkup och den lägre klassens final var en så kallad ”standup”. Hundarna var mycket jämna och Calle fick verkligen skärpa sina sinnen för att kunna särskilja ekipagen, men det gick till sist. När så finalerna var avklarade var det ca två timmar fria aktiviteter innan det var dags för supé. En del valde att basta, andra tog en dusch och någon tog en öl…

Supén serverades och vi satte oss alla till bords. En exotisk buffé med frukter och ostar från världens alla hörn och till det en lika stor buffé med kallskuret, samt sallad, bröd och kex – vilken höjdare! Traditionsenligt hölls prisutdelningen mellan supén och desserten och Calle, som själv höll i prisutdelningen, poängterade i sitt inledningstal vilka ovanligt arbetsvilliga och trevliga hundar vi i Feedbacks hade, och att detta skulle vi absolut vara stolta över (jag har aldrig tidigare sett över 30 pers bli en decimeter längre – samtidigt). Den mycket trevliga aftonen fortsatte och många applåder och flera glädjetårar senare upptäcker vi (undertecknad, Kurre, Peter och Pontus) att vi nog borde göra som ALLA andra gjort – gå och lägga oss. Kurre påstod att han försökt få oss att släppa viltspårsdiskussionen under en hel timmas tid, men det var det givetvis ingen som trodde på…

Söndag: Av någon underlig anledning vaknade varken Kurre eller undertecknad förrän hundarna på rum ”Villerkulla” fått sin frukost och blivit rastade. Ibland är man bara sååå morgontrött… Söndagen bjöd precis lika fint väder som lördagen och vi samlades åter på altanen, nu hade även Ulla slutit upp (Cinnas avkommebeskrivarkollega). Efter en rejäl frukost var det så dags att börja dagens aktiviteter. För ägare till hundar ur Ängelkullen stod en avkommebeskrivning på schemat och för oss andra var det träning som gällde. Avkommebeskrivningen verkar ha gått bra, av sammanfattningen att döma. Även Änglarnas förare verkade rätt tillfreds (kanske mest för att det äntligen var över?). För de som tränat under söndagen verkar det också gått bra. Flera Helgonförare fick ordning på hundarnas vattenavlämningar, någon annan hörde jag hade lyckats med sin första dirigering på vatten och ytterligare någon hade fått sin hund att klara störningar som föraren själv aldrig trott. Idel succéer. Trevligt. Den första lagträningen för kennelutmaningen mot Almanza gick också av stapeln, markerings- och fältjobb tränades – med strålande resultat. Laget ser fram emot utmaningen med stort självförtroende. Efter en gemensam fika på altanen var det så dags att runda av. Många kramar delades ut innan man till sist kom iväg med bilen. På vägen hem känner man sig alltid lika tom – vad ska man nu hitta på? Jag tror tidigare skribenter håller med mig om att det är i det närmaste omöjligt att med det skrivna ordet beskriva den stämning, positivism och gemenskap som Campen – och kennel Feedback överhuvudtaget, består i. Det måste upplevas. Och jag vet ett jättebra sätt att få chansen – köp en valp!

Ett stort grattis till alla pristagare (se resultatlistan), bra jobbat!

Vi har gjort bra ifrån oss allihopa under helgen och det ser ut att bli en mycket intressant provsäsong. Tack än en gång för ännu en minnesvärd upplevelse och lycka till allihop! Nedräkningen inför nästa Camp har redan börjat…

Till sist ett speciellt tack…
 * Till Jenny och Jessica i köket: Vilket jobb! Vilken mat! Ett 1 pris till er!
 * Till Kristoffer som kryckorna till trots ändå fick i både sig själv och undertecknad i sjön (där skiljde vi männen från mössen…)
 * Till Cinna och Calle för att ni alltid ställer upp
 * Till Kennel Feedback för att ni år efter år, månad efter månad arrangerar och engagerar såväl er själva som era valpköpare i olika aktiviteter. Man är lyckligt lottad om man har en Feedbacksvalp.

…och en alldeles egen eloge till lilla Lisa, Bjarne och Ann-Sofies lilla tös som redan varit med på minst tre jaktprov eller liknande aktiviteter trots att hon är knappt 4 månader. Hon verkar ju onekligen intresserad för hon märks ju knappt, eller är hon alltid lika lugn, tyst och glad? Ja – det skall börjas i tid. Men var på er vakt så hon inte blir för härdad.
Det kan bli som för Anders och Marithas (Östersund) lilla Olle, 3-4 år: Olles kompis hade just fått en egen kanin och berättade exalterat och mycket stolt för Olle om densamma. Vad den hette, vad den åt, hur gammal den var osv osv. Lilla Olle tittade lagomt intresserad på kaninen och hade bara en kommentar ”-Varför lever den?”

Vid tangentbordet

Robert ”Smilla” Andersson

MVH Ann & Pia